Hej Fredrik,
Intressant frågeställning, jag har tidigare varit delaktig i arbetet och diskussionen att etablera spärrskikt som en åtgärdsmetod. Jag är nog inte helt uppdaterad, för jag inser inte direkt vilka textavsnitt i BBR respektive Plan- och byggförordningen som behöver tolkas. Kan någon beskriva?
Noterar att ordvalet “inkapsling” av skador har ett starkt signalvärde.
Som jag såg nyttan med spärrskikt så hindras alla kemiska ämnen i underliggande/bakomvarande konstruktion från att emittera till innemiljön. Tänker att om skiktet inte hindrar “allt” så är det “bara” ett bromsskikt, inte ett spärrskikt. Detta ställer höga krav på skarvar och anslutningar.
Åtgärd med spärrskikt bygger dock på att man ser avgång/emission av ämnen till inomhusmiljön som den harmfulla skadan, inte blotta förekomsten av dem i konstruktionen.
Det betyder i förlängningen att man kan acceptera (det är OK) att det skett en kemisk reaktion eller en påväxt i konstruktionen (så länge bärförmågan inte äventyras). Men att det inte accepteras (ej OK) att kemiska ämnen från denna påväxt eller reaktion tränger genom konstruktionen och emitterar till inomhusmiljön.
En (långsökt) liknelse kan vara att vi accepterar fukt i mark under en betongplatta. Men vi accepterar inte att markfukten tränger upp i betongplattan i sådan utsträckning att den riskerar skada golvbeläggning etc.
Konsekvensen av att inte acceptera förekomsten av markfukt (i marken) är orimligt stor, därför väljer vi istället att hindra den från att vandra upp och orsaka skada … dvs olägenheter.
Tanken var/är att ett spärrskikt kan användas för att hindra kemiska ämnen i konstruktionen från att vandra, emittera och orsaka skada … dvs olägenheter.
Men det går ju naturligtvis att se problematiken på andra sätt. Gamla käpphästar och avvägning mellan risk och nytta kan leda till att det är lämpligare med andra typer av lösningar.
/Anders Sjöberg